Ledare: "En fråga om balansgång"

Hade vi på något sätt kunnat skydda oss mot lördagens terrordåd i centrala Stockholm? Alla söker svar och rationella förklaringar. Kommentaren ”vi kunde inget göra” står inte högt i kurs.

Det är inte konstigt att rykten tar fart. Det går att dra paralleller till den skada ryktesspridningen efter Palmemordet vållade för den kurdiska minoriteten.

Utifrån det som framkom av gårdagens nyhetsrapportering hade det varit en mycket svår uppgift för Säpo att i förväg ringa in och punktmarkera den man som med 98 procents säkerhet stod bakom dåden.

Gärningsmannen hade inte utmärkt sig på något speciellt sätt under uppväxten i småländska Tranås. Radikaliseringen skedde först när han kom i kontakt med extrema islamistiska miljöer i Storbritannien. I Luton anammade han en extrem uppfattning om islam. Men det är något som framkommit i efterhand.

Det finns tydliga kopplingar mellan dådet i Stockholm och bombningarna av tunnelbanan i London. Inte bara att de fyra tunnelbanebombarna hade varit i kontakt med den extrema miljön i Luton.

Inspirationen hämtades från radikala internationella miljöer på internet, men i Sverige liksom i Storbritannien kom inte hotet utifrån. Det räcker inte att skärpa tullkontrollen. Det gör det också mycket svårt att upptäcka hotet i förväg.

Den svenske bombaren är också en produkt av det svenska – och brittiska – samhället.

Om staten svarar på terrordådet genom att inskränka den individuella friheten är det Sverige som har förlorat. En polarisering och ett misstänkliggörande av muslimer i största allmänhet ligger i extremisternas intresse.

Visst finns det sätt att minimera risken för terrorbrott på. Men då riskerar vi att gå mot ett auktoritärt kontrollsamhälle, en återvändsgränd för ett öppet och demokratiskt Sverige.

Det är också naivt att hävda att Sverige skulle bli immunt mot självmordsbombare om vi drog oss ur Afghanistan, eller om vi satte våra grundläggande demokratiska spelregler åt sidan och straffade Lars Vilks för hans rondellhund.

Att på något sätt böja sig för eller anpassa sig till extremism är inte heller ett alternativ. Vi måste vara vaksamma utan att bli misstänksamma och misstänkliggöra en hel grupp i samhället.

En svår men nödvändig balansgång.

Ledarredaktionen

Det här inlägget postades i BT, Nyheter, SvD och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.